Chefredaktören: Tidningarna behöver bli mer transparenta

Chefredaktören: Tidningarna behöver bli mer transparenta

Det har uppstått en förtroendekris mellan medier och mediekonsumenter  till följd av att en stor del av nyheterna idag läses digitalt. Chefredaktören Stefan Eklund talade om filterbubblor och sociala mediers effekt på demokratin på seminariet Speaking is Silver. Efteråt berättade han sin syn på hur förtroendekrisen kan åtgärdas.

”Ni berättar inte sanningen.”

Så har en del före detta läsare motiverat sitt beslut att sluta prenumerera på Borås tidning i Sverige. Stefan Eklund, chefredaktör, tänker att dessa människor ser journalister som en del av makteliten i stället för som en utmanande part gentemot den.

– Det är ett skifte som delvis har att göra med digitaliseringen. Människor får mycket mera information från flera källor idag än tidigare, och då blir det svårare att avgöra vad som är sant, säger Eklund.

Stefan Eklund tror att bättre läsardialog och ökad transparens kommer att hjälpa återskapa förtroendet mellan medier och mediekonsumenter. Foto: Tony Pohjolainen

Enligt Eklund litar människorna idag mindre på tidningar än någonsin tidigare. Utöver digitaliseringen har den politiska utvecklingen påverkat synen på journalister i samhället idag.

Politiker, varav kanske Donald Trump är den bäst kända, pekar ofta finger mot journalisterna och påstår att det de skriver inte är sanningen men fejk news. Också hatretoriken mot journalister har ökat i flera länder, även i Sverige, vilket resulterar i misstroende mot journalister. Eklund skrev om pressfrihet och hatretorik i sin ledarkrönika på Borås tidning.

Läsardialogen en av de viktigaste verktygen

Före digitaliseringen styrde medierna innehållet i tidningarna själva. Idag ser situationen annorlunda ut. Tidigare var läsaren tvungen att ringa upp redaktionen för att berätta sina åsikter och tankar om tidningens innehåll men idag kan samma göras mycket snabbare och bredare på en enda plattform.

– I och med digitaliseringen finns det helt andra krav från läsare att få påverka vad vi gör, ha åsikter om vad vi borde göra och vad vi har gjort. Tidigare har tidningarna förbisett läsarna. Men det går inte längre.

Eklund anser att läsardialogen är ett av de bästa sätten att förbättra förtroendet mellan medierna och mediekonsumenterna. För medierna är det viktigt att vara transparenta och förklara hur de gör sitt jobb samt varför de gör det. Samtidigt ska de inkludera läsarna i processen. Där tycker Eklund att man inte ännu har hittat den rätta formen för att föra dialogen på ett bra sätt. För honom har ’det analoga mötet’ hittills fungerat bäst.

– I de icke-digitala möten där jag möter människor öga mot öga har jag märkt att de är intresserade av att se hur vi jobbar och att de gärna berättar vad de tänker om tidningen. Men hur ska man föra liknande diskussion digitalt?

Vikten av och svårigheten med att göra bra journalistik

Ett annat sätt att minska på misstänksamheten gentemot medierna är att göra bra journalistik.

– Det är kanske det viktigaste. Men då ska man se till att kvaliteten upprätthålls, att allt man skriver stämmer överens med sanningen.

Eklund understryker mediernas roll som samhällsgranskare. Samtidigt medger han att det inte finns tillräckligt med intresse för bra, faktagranskande journalistik. I stället är läsarna mer intresserade av underhållning och då blir situationen problematisk.

– Tidningen ska vara en granskare av samhället, men det är inte de artiklarna som säljer. För att ha råd med granskande journalistisk behöver man göra roligt material också.

Resultatet blir mer underhållande innehåll, som i sin tur tär på trovärdigheten hos tidningen. Men ändå kallar Eklund sig för optimist och säger sig tro på att situationen blir bättre i framtiden.

– Min grundkänsla är att medierna blir bättre på att redovisa sina källor och kommer att jobba mera på sin transparens och öppna upp hur de gör sitt jobb. Men medierna ska också vara villiga att lära sig nytt och hålla sig ödmjuka inför det.

Heini Ruohonen

Sökes: journalistisk mångfald

Heini Ruohonen studerar i Åbo. Foto: Linda Haglund

Sökes: journalistisk mångfald

Ett av de teman som diskuterades både på måndagens Around the Samovar -paneldiskussion och tisdagens frukostträff med människorättsorganisationer var journalisternas mångfald. Eller egentligen bristen på den.

Sanita Jemberga, journalist från Lettland, Anders Mård, journalist från Finland men bosatt i Ryssland, och Frank Johansson från Amnesty International, var alla överens om att journalistkåren är alltför homogen.

Journalister från Lettland, Finland och Estland diskuterade mediernas situation i Östersjöregionen på måndag. Uppe från vänster: Sanita Jemberga, Anders Mård, Kaius Niemi. Nere från vänster: Darja Saar, Katja Lehtisaari. Foto: Tony Pohjalainen

Efter dessa diskussioner satt jag i mötesrummet Tändstickan och tittade mig omkring: vi är fem vita representanter av medelklassen och snart färdigtutbildade journalister. Och våra lärare – vita, välutbildade journalister från medelklassen.

I den stunden kändes påståendet om journalisternas homogenitet välmotiverat.

Mångfalden i dagens nordiska samhällen ser färggrannare ut än tidigare men det verkar som att journalistkåren – alltså de som ska granska och porträttera samhället – är lika färglös som förut.

I Finland har sju procent av hela befolkningen något annat språk än finska som modersmål (2017, Statistikcentralen). Var siffran ligger i Sverige vet jag inte men enligt nyheterna har arabiska blivit det näst största modersmålet i Sverige.

Jag hade inte tänkt på saken förrän Speaking is Silver-seminariet. Men jag inser vikten av att samhället beskrivs av en lika mångsidig grupp journalister som det finns människor i samhället.

Det finns flera orsaker till det:

  • Det krävs för att samhället ska förstå sig bättre på minoriteter och hur de upplever samhället de lever i
  • För att medierna ska lära känna sin publik bättre och veta vilka ämnen är aktuella och viktiga för dem
  • För att se förbi de åsikter, stereotyper och uppfattningar majoriteten har om olika kulturer eller människor
  • Ge en mer rättvisande bild av hur livet och samhället på riktigt ser ut
  • Alla i samhället ska känna igen sig i medierna för att känna sig som en del av samhället
  • Ge en kulturell förklaring till statistiken

Den sista punkten aktualiserades redan då Katja Lehtisaari, från Helsingfors universitet, presenterade intressant statistik om medievanorna i Ryssland. De flesta i landet får sina nyheter hellre från TV än från tidningar. När vi undrade över statistiken, kunde Anders Mård ge en förklaring till den: tidningar i Ryssland är en lyxvara, medan TV är gratis.

(Här kan du hitta liknande siffror för Finland och här för Sverige.)

Levada-center 3/18

Han kunde bidra med en kulturell förklaring till statistiken eftersom han har varit bosatt i Ryssland sedan 2002 och har en förståelse för den ryska kulturen. Och detta var ett bevis på att samhället behöver journalister med olika bakgrunder. Utan dem blir nyhetsförmedlingen alltför svartvit och feluppfattningar om kulturer och minoriteter blir allt vanligare.

Varför har vi inte bättre mångfald bland journalister?

En orsak kan vara journalisternas ekonomiska osäkerhet – de som kommer från sämre förhållanden väljer ofta ett yrke som har en säker inkomst och ger på det sättet trygghet, till exempel jurist eller läkare. En annan förklaring kan vara språkkraven. För att kunna jobba som journalist i Finland behöver man kunna åtminstone finska eller svenska. Det gör arbetet direkt svårare för många invandrare som önskar sig kunna jobba som journalist. I vissa länder kan journalistutbildningen vara dyr och svår att komma in på vilket leder till att färre söker sig till utbildningen.

Samtidigt ska man komma ihåg att trots att vi alla på kursen är väldigt lika till våra socio-ekonomiska bakgrund är det inte nödvändigtvis en dålig sak. Vi representerar majoriteten. Vi kan vårt jobb. Och under kursens gång har vi fått insyn i hur viktig journalistisk mångfald är. Som journalist har man alltid möjligheten att välja vem man intervjuar för sin artikel – kanske någon från en minoritet eller med en annorlunda bakgrund än en själv?

Heini Ruohonen

Människor vill ha grävande journalistik

Minna Knus-Galán journalist vid Yle vill föra fram budskapet att man inte kan tysta ner en journalist. Foto: Tony Pohjolainen.

Människor vill ha grävande journalistik

Det mesta av mediernas journalistiska innehåll är i dag snabba och korta nyheter. Artiklarna ska vara mobilvänliga, med andra ord korta, innehållsrika och direkt berätta det viktigaste av vad som hänt. Men är det verkligen den snabba journalistiken som publiken vill ha?

Minna Knus-Galán, journalist vid YLEs undersökande tv-program MOT, säger att så är inte fallet.

– MTV3 frågade sina tittare vilket journalistiskt innehåll som intresserar dem mest. Det visade sig att de flesta ville ha välgjord och mer ingående journalistik , alltså grävande.

Problemet är dock att grävande journalistik kostar. Det kräver tid, resurser och att människor är villiga att betala för innehåll. Eftersom nyhetsflödet är så enormt i dag och det är lätt att få tag i information utan att betala har privata mediehus problem att göra längre och djupgående journalistik. Men Knus-Galán tror att människor snart kommer bli mer villiga att betala för innehåll.

– Jag tror att människor är trötta på alla fejk-nyheter och konspirationsteorier så de kommer att börja söka sig till trovärdig och djupgående journalistik.

 

Foto: Marica Rosengård

 

 

”De flesta vill ha välgjord och mer ingående journalistik.

Minna Knus-Galán, journalist

 

 

 

 

Grävande journalistik behövs

I den snabba journalistiken sker det ofta misstag. Man hinner inte alltid själv kontrollera att alla fakta stämmer och det händer lätt att man slarvar. I kontrast till alla fejk-nyheter och konspirationsteorier har grävande journalistik blivit ännu viktigare än tidigare.

Journalistikens främsta roll i samhället är att fungera som  vakthundar och ta fram den information som makthavarna försöker dölja. En journalist ska informera medborgarna om det som de har rätt att veta. Den grävande journalistiken gör det.

 

Panamadokumenten

Ett bra exempel på grävande journalistik är projektet kring Panamadokumenten. Nästan 400 journalister från 80 länder samarbetade i hemlighet under ett års tid med att gå igenom historiens största läcka från skatteparadiset Panama. Den 3 april 2016 släppte alla journalister sina resultat på samma gång.

Företagsjättar som Nike och Nordea finns med i de läckta dokumenten. Den kanske mest uppmärksammade personen som blev avslöjad var Islands premiärminister, Sigmundur Davíd Gunnlaugsson, som också tvingades avgå på grund av skandalen. Andra personer som blev avslöjade visade sig höra till Vladimir Putins inre krets.

 

”Detta projekt är en väldigt viktig signal som visar att vi fortsätter gräva i det som någon annan velat gömma genom att mörda en journalist

Minna Knus-Galán, journalist

 

Dessa avslöjanden skapade stor uppmärksamhet och många journalister utsattes för hot efter den 3 april 2016.

– En journalist från Panama behövde ha livvakt i tre månader efter att dokumenten släpptes. De ryska journalisterna tvingades lämna landet, säger Minna Knus-Galán som tillsammans med Kjell Lindroos var de finska journalisterna i projektet.

Två journalister, en från Malta och en från Slovakien som inte var med från början av projektet, utan fortsatte att fördjupa sig i Panamadokumenten efter att de hade släppts blev mördade.

– Det är helt otroligt att två journalister från EU-länder har blivit mördade under ett års tid.

Mordutredningar pågår, men det ser inte ljust ut. Därför har också över 40 journalister startat ett projekt som heter The Daphne Project som är döpt efter den mördade journalisten på Malta. De fortsätter nu hennes arbete med Panamadokumenten eftersom de vill visa att ”You can kill a journalist, but you can´t kill the story”.

– Detta projekt är en väldigt viktig signal som visar att vi fortsätter gräva i det som någon annan velat gömma genom att mörda en journalist, säger Minna Knus-Galán.

 

Minna Knus-Galán tipsar:

vilka datasäkerhetsverktyg man kan använda när man arbetar med hemliga projekt

  • PIN-kodad minnesticka.
  • ”Signal” kan laddas ner från appbutiken
  • PGP ”PrettyGoodPrivacy”.
  • Mailvelope är ett insticksprogram för att du ska kunna använda PGP i din vanliga epost.
  • Kom ihåg att det även handlar om andras säkerhet när du arbetar med journalister från andra länder. Journalister från andra länder har inte alltid samma friheter som vi i Norden har och de behöver kunna skydda sig.

dig som vill arbeta som grävande journalist

  • Skapa kontakter! Det finns flera grävande journalistik-konferenser där det är perfekt att träffa människor som man kan arbeta med. Exempel på konferenser är finska grävseminariet Tutki, Grävseminariet i Sverige, norska seminariet Skup och seminariet Dataharvest som ordnas i Belgien varje år för journalister och hackare.
  • Dela dina kontaktuppgifter med andra journalister för att hitta de som är intresserade av samma ämnen som du är. Du kan ge ut ditt visitkort och lägga till journalister på Facebook.
  • Var uthållig, envis, nyfiken och modig. Grävande journalistik är en lång process och kräver tålamod.

Amanda Lund

Sanita Jemberga

Sanita Jemberga från Re:Baltica lyfter fram orättvisor

 

Sanita Jemberga jobbar för den icke vinstdrivande organisationen Re:Baltica.
Foto: Tony Pohjolainen

Sanita Jemberga är en lettisk journalist som inledde sin karriär 1996. Sedan dess har hon varit kommunikationschef för EU-kommissionen i Riga. Nu jobbar hon för ”The Baltic Center for Investigative Journalism” (Re:Baltica).

Re:Baltica är en icke vinstdrivande organisation som jobbar med grävande journalistik i Baltikum. De fokuserar på bland annat: Mänskliga rättigheter, korruption, brott, finans och entreprenörskap. Organisationen grundades 2011 av Inga Springe och Kristina Rezga. De är stationerade i Riga.

Sanita Jemberga anser att det är viktigt att lyfta fram orättvisorna som fortfarande existerar i Baltikum och det är en av orsakerna till varför hon jobbar för Re:Baltica.

Trots att många anser att de baltiska länderna har kommit väldigt långt sedan tiden då de hörde till Sovjetunionen anser Jemberga att det är något som inte kommer att försvinna innan den generationen har dött ut.

”Det fanns en tid under 90-talet då rysk tv var underbar. Jag minns MTV som väldigt modig.” -Sanita Jemberga

Jemberga menar också att det är svårt att skaka av sig en gammal och brokig historia men att det nog har försökts. Under 1990-talet var rysk tv enligt Jemberga väldigt modig. Ända tills Putin tog över kontrollen.

För att bevaka Baltikum och Ryssland menar Jemberga att det är viktigt att man bara gör det journalistiska arbetet som krävs. Man ska inte förlita sig på andrahandskällor utan istället vara på plats och se hur det verkligen är. Då får man ett perspektiv utgående från båda sidorna.

I videon intervjuas Sanita Jemberga om hur det är ställt i Lettland, hur stort inflytande Ryssland har och om korruption i landet.

Tony Pohjolainen

 

Case: Babtjenko

Tony Pohjolainen studerar journalistik i Helsingfors. Foto: Linda Haglund

Case: Babtjenko

Arkadij Babtjenko 2008.
Foto: Wikimedia Commons; Arkadij Babtjenko

På onsdag vaknade de flesta av oss till nyheten att journalisten Arkadij Babtjenko har mördats i sitt hem i Kiev, Ukraina.

Fallet var tragiskt men det gav oss ett ypperligt tillfälle att granska ryska medier och hur de reagerar, vad det lönar sig att följa med och liknande. Anders Mård ledde sessionen och gav flera tips som alla finns listade under länkar och tips.

Efter att ha jobbat några timmar och studerat sidor som Meduza, Sputnik, följt med olika kanaler på Twitter och liknande kände vi nog inom gruppen att vi har en ganska bra insikt i vad det betyder att följa med ryska medier, granska hur olika saker rapporteras och hur stor uppgift det egentligen är.

Svenska Yles artikel som på morgonen varit ganska kortfattad hade under dagen uppdaterats och egentligen hade de bara citerat Sveriges Radio som intervjuat en nära bekant till Babtjenko. Under artikeln fanns en kommentar som stack ut rätt så bra. Den poängterade det faktum att det var första gången som Yle skrev om Babtjenko.

Innan kursen hade jag inte heller följt med utvecklingen i Ryssland överhuvudtaget. Det man fått lära sig om Ryssland som finländare är ju att deras journalister mördas till höger och vänster, att de inte har någon journalistisk integritet utan de bara fungerar som en kanal i den ryska statens propagandamaskin.

Den här kursen har gett mer insikt i hur det egentligen ser ut. Det är inte riktigt så svart och vitt och trots att Ryssland liknar Nord Korea i de flesta västerländska medier och de enda videor man ser från Ryssland är hur arga bilister pucklar på varandra och hur fulla ryssar springer omkring, är det väldigt långt från sanningen.

Faktum är att pressfriheten är väldigt begränsad i landet men det hindrar inte journalister från att sprida sanningen. Meduza flyttade till exempelvis sitt kontor till Lettland för att kunna fortsätta sitt arbete utan att journalisterna skulle förföljas på samma sätt.

Senare på kvällen när vi steg ut från restaurang Bellevue efter en utsökt middag samlades vi runt våra telefoner. Det visade sig att Babtjenko lever. Det hela handlade om en operation där Babtjenkos mord hade iscensatts för att fånga yrkesmördaren som anlitats för att mörda Babtjenko.

Ännu har ingen förklaring kommit till varför ett mord måste iscensättas för att fånga denna yrkesmördare… men för oss var det ju en lättnad. Trots att det bara var en övning kändes det lite underligt att dra nytta av ett mord för att lära oss hur man granskar ryska medier.

Nu när det visar sig att hela saken var iscensatt kan man ju inte önska sig en bättre tajmning.

Tony Pohjolainen

Anders Mård: Våga rapportera från öst

Anders Mård: Våga rapportera från öst

 

Anders Mård uppmanar journalister att ta vara på karriärmöjligheterna i Ryssland. Foto: Niklas Sandström

Att som finländsk journalist söka sig till Ryssland för att jobba är inte lika populärt som att söka sig till andra europeiska länder. Anders Mård jobbar som frilansare i S:t Petersburg och han uppmanar journalister att söka sig till Ryssland.

Mård är fast bosatt i S:t Petersburg sedan 2002 och har sedan dess jobbat som frilansjournalist för finlandssvenska medier och främst Svenska Yle. Vi ställde några frågor om hur det är att jobba som journalist i Ryssland.

 

Varför borde man som journalist söka sig till Ryssland?

– Det finns alldeles för få finländska journalister som jobbar med Rysslandsärenden. Det skulle behövas fler journalister som känner till Ryssland och som skulle ha intresse av att resa över gränsen för att rapportera hem till Finland om vad som sker hos vår granne. Det politiska läget just nu skulle kräva det.

– Det finns dessutom goda jobbmöjligheter i Ryssland och om man som journalist vill bygga upp en karriär finns det bra möjligheter i vårt östra grannland.

 

Vad är orsakerna till att finländska journalister inte har intresse av att arbeta i Ryssland?

– Jag förstår faktiskt inte riktigt varför det är så. Trots att det finns otaliga arbetsplatser och ett intressant arbetsklimat verkar journalister hellre välja andra europeiska länder.

– En orsak kan vara att det känns svårt att lära sig språket eller så kanske kulturen är för avlägsen från vår västerländska kultur. Det kan helt enkelt hända att det för de flesta känns lättare eller roligare att rapportera från ett annat europeiskt land, t.ex. Italien.

Foto: Förlaget/Niklas Sandström

Foto: Niklas Sandström


”Det finns alldeles för få finländska journalister som jobbar med Rysslandsärenden.

Anders Mård, journalist

 

 

 

Hurdant är medielandskapet i Ryssland?

– Medielandskapet i Ryssland är väldigt annorlunda än i Finland. De viktigaste medierna ägs av den ryska staten, där tv har den absolut största rollen. Majoriteten av ryssarna får sin information genom tv:n vilket gör det möjligt för staten att ha kontroll över vilken information som når befolkningen.

– Sedan finns det nog många tidningar och radiokanaler som ägs av privata aktörer. Där är det för journalisten lättare att arbeta med saklig rapportering. Ett problem som här kan uppstå är att journalisterna ganska långt driver ägarnas intressen.

– Internet i det ryska medielandskapet är en helt annan historia. Medan staten styr bland annat tv-sändningarna, är internet fritt. Staten försöker nog reglera också det, men utan att lyckas. Man kan alltså uttrycka sig också i Ryssland, men man måste välja rätt plattform.

 

Finns det något som talar för att undvika att jobba som journalist i Ryssland?

– Det handlar kanske främst om bekvämlighetsfrågor. Det är klart att man måste lära sig ett helt nytt språk, vilket kan skrämma bort någon från att söka sig till Ryssland. Språket är ändå inte sist och slutligen alltför svårt att lära sig.

– En annan sak som kan kännas jobbig om man jämför med arbetet hemma i Finland är byråkratin. Det är viktigt att se till att pappren hela tiden är i skick, så undviker man onödiga problem.

– Men de här detaljerna är små saker som man lätt klarar av bara man vill. Jag behövde också tolk i början, men nu har jag lärt mig ryska såpass bra att jag klarar mig.

Fredrik Palmén

Fakta: Anders Mård

  • Anders Mård är född i Pedersöre men fast bosatt i S:t Petersburg, Ryssland sedan år 2002.
  • Hans familj består av frun Natalia Merkulova och fyra barn.
  • Han har samarbetat med flera nordiska tidningar som Göteborgs-Posten, Hufvudstadsbladet, Dagens Industri, Vasabladet och Talouselämä. Sedan år 2011 frilansar han för Svenska Yle.
  • Mård är också författare. Han har gett ut fem böcker. Ifjol gav han ut reportageboken ”Vägen heter Ryssland” (Förlaget).
  • Blogg

 

Besök på Alexanderinstitutet

Besök på Alexanderinstitutet

Journalistkursen ”Uppdrag: Ryssland – journalister från Sverige och Finland granskar fakta” är idag på besök hos Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet för att intervjua forskare. Alexanderinstitutet är ett av de största och mest välkända forskningscentra inom Rysslands- och Östeuropastudier.
• Kursen är den första i rad inom ett treårigt utbildningsprogram för svenska och finländska journaliststudenter på det naturnära kulturcentret Hanaholmen i Esbo. Kursprogrammet är inbäddat i Hanaholmens yttrandefrihetsseminarium som har redan under de första dagarna erbjudit flera intressanta diskussioner med främsta experter runt Östersjön. Kursledarna är Maarit Jaakkola från Nordicom, Henrika Zilliacus-Tikkanen från Helsingfors universitet och Ulla Sätereie från Göteborgs universitet.
• Mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko, som inträffade igår, gav ett illustrativt exempel att studera hur medierna reagerar på Ryssland och producerar Rysslandsrelaterade nyheter. (Edit: när det senare visade sig att mordet var fejkat blev fallet ännu intressantare att analysera ur medieperspektiv.)
• #journalistutbildning #journalistik #ryssland #östeuropa #rysslandsstudier #medieforskning #alexanderinstitutet #helsingforsuniversitet #nordisktsamarbete #nordiskjournalistutbildning #framtidajournalister #speakingissilver #babchenko #hanaholmen

Ett inlägg delat av NORDICOM (@nordicom_pics)

Anders tips för Rysslandsrapportering

Anders tips för Rysslandsrapportering

Journalisten Anders Mård ger tips på användbara personer och institutioner i Rysslandsrapportering:

Mediehus:

Nyhetsbyrån Tass

Rysk statlig nyhetsbyrå. Har också en stor engelskspråkig sida.

Tillgång till ryska källor. Ministrar etc. kontaktar gärna Tass eftersom de är lojala.

http://tass.com/world


Meduza

Trovärdig källa och man kan ringa upp dem för att få kommentarer.

Bra alternativ till alla de vanliga byråerna (AFP, Tass etc.).

Stationerad i Lettland (Riga), medarbetare i Ryssland.

Meduza

 

The Moscow Times

Mindre material än Meduza, fokuserar på andra ämnen, kultur etc.

Riktar sig till den engelskspråkiga publiken i Ryssland (Moskva). 

The Moscow Times — News, Business, Culture & Events

 

Alexanderinstitutet

Finns mängder av forskare (både egna och gästforskare). Bäst i Finland på att driva Rysslandsforskning.

Lönar sig alltid att kolla där om man ska rapportera om Ryssland.

https://www.helsinki.fi/fi/aleksanteri-instituutti

 

RT (Russia today) / Sputnik news 

RT – tv-station som är riktad till utländsk publik. Produceras i Ryssland. Statsägd. Enorma resurser.

RT / Sputnik    

 

Ryska utrikesministeriet

Varje onsdag bjuder ministeriet in ALLA korrespondenter i Moskva till en briefing gällande nyheterna under veckan.

Taleskvinnan delger ministeriets åsikter.

Ju fler gånger man som journalist i Ryssland deltar i briefingen desto fler ”plus i kanten” får man.

Utrikesministeriets engelska sida.

 

RadioFreeEurope / Liberty 

Kritisk Rysslandsrapportering, stationerad i Prag.

Goda kontakter till oppositionella krafter i Ryssland.

rferl.org

 

Carnegie

Forskarcentrum i Moskva

Bedömningarna är ofta kritiska till politiken som förs i Moskva – men på ett sakligt och korrekt sätt.

Carnegie Moscow Center – Carnegie Endowment for International Peace

 

Levada (Yuri Levada Analytical Center)

Mer eller mindre oberoende jämfört med den statliga median.

Finns också på engelska. Klassad som ”utländsk agent” i Ryssland. Strävar efter objektivitet.

www.levada.ru/en

 

Independent Barents Observer

Skriver om den arktiska regionen. Ett samarbete med nordiska och ryska journalister. Lokal rapportering.

thebarentsobserver.com/en

 

Russia In Global Affairs Rysk utrikespolitik som följer den “officiella linjen”

Fjodor Lukjanov – KAN SVENSKA

Nätverk av ryska forskare som är experter på Rysslands utrikespolitik.

Russia In Global Affairs

 

Utrikespolitiska institutet / FIIA

FIIA

 

EU East Strat com – Task Force

Analyserar vad de ryska (speciellt statliga) skriver om.

Deras uppgift är att söka och kolla fakta, samt påpeka ifall påståenden inte stämmer.

eeas.europa.eu

 

Federal States Statistics Service

Statistik om Ryssland också på engelska

FSSS

 

Övriga engelskspråkiga källor:

Russia Beyond the Headlines

Mer inriktad på rysk kultur och livsstil men bra för överraskande nyhetsvinklar.

Russia Beyond the Headlines

 

Russia Insider “Crowdfounded Citizen Journalism” 

BBC engelskspråkiga resurs kring Ryssland

Russia Insider

 

Personer:

Anna-Lena Laurén – Journalist

Jarmo Koponen – Journalist

Hanna Smith – Rysslandsexpert på Alexanderinstitutet

Arkadij Moshes Utrikespolitiska institutet, Ryssland-expert

Charles Salonius-Pasternak – Utrikespolitiska institutet; försvarsfrågor etc.

René Nyberg – Före detta ambassadör för Finland i Moskva

Katri Pynnöniemi –Helsingfors universitet, Alexandersinstitutet; säkerhetspolitik speciellt mellan FIN-RUS relationer samt det som sker kring Östersjön.

Anders Mård – Frilansjournalist baserad i St:Petersburg

Martin Kragh – Ekonomi- och historieforskare

Det osynliga Ryssland

Det osynliga Ryssland

Boken ”Det osynliga Ryssland” säljs i onlineantikvariatet för 9,90 euro.

Temat för denna journalistkurs är Ryssland. I flera diskussioner, som handlat om Rysslandrapporteringen i Finland, Sverige och Baltikum, har det tagits upp att täckningen är fokuserad på missförhållanden, konflikter och andra negativa aspekter och att det inte finns utrymme för mjukare journalistik – inte minst i svåra tider där tonläget höjs och fokus sätts på hårda politiska frågeställningar. Som motvikt skulle behövas mjukare journalistik om vardagen och människorna.

När jag lyssnade på ett samtal med baltiska och finländska deltagare kom jag på den gamla boken som jag – och jag tror att flera mina studiekompisar med – helt hade glömt bort. Det osynliga Ryssland – texter från Sankt Petersburg (Näkymätön Venäjä – kirjoituksia Pietarista) var en antologi sammanställd av artiklar som en grupp journaliststudenter från Tammerfors universitet skrev under ett studiebesök i miljonstaden, utgiven 2003.

Boken beskrivs så här (min översättning):

”Det osynliga Ryssland berättar om det Ryssland som mainstream-medierna passerat omärkt förbi. I bokens artiklar berättar medborgaraktivister, musiker, filmregissörer, bildkonstnärer, journalister och andra Sankt Petersburgsbor om sitt liv, sitt arbete och sina tankar. I den här boken lyfts ryssarna fram som aktiva individer som styr sina liv själva och påverkar samhället omkring dem. Det osynliga Ryssland är inte ett alternativ till de finländska mediernas Rysslandbild, men det är ett komplement som kanske kan hjälpa till att förstå och närma sig vårt stora grannland. Samtidigt är det en samling av roliga, berörande och ibland även skakande berättelser om kultur och samhälle, vardagsglädje och problem samt överlevande och vilja att förbättra den omgivande världen.”

 

Vilket fint och fortfarande aktuellt projekt, tänker jag idag som journalistlärare. Numera har det blivit praxis att böcker skrivs, under ledning av gästprofessorer, och även publicering av artiklar är vardag i journalistutbildningen. Böcker skrivna av studenter blir nominerade till etablerade facklitteraturpris och uppmärksammas i medierna. Dåförtiden, då ”väggtidningen” – en övningstidning med sidor utskrivna och upphängda på väggar i universitetets korridorer – precis hade lämnat anslagstavlorna, var detta sannerligen inte självklart.

Och vilken resa det var! Jag själv minns att det var precis så som det skrivs i omslagstexten – att jag lärde känna många inspirerade och passionerade personer, från tappra medborgaraktivister till konstnärer, som bubblade av livsglädje och framtidsoptimism, förhöll sig till normalnaja katastrofa med en genuin galghumoristisk rysk attityd och delade med sig av sina personliga historier.

Kurser med antropologisk nyfikenhet kan vara en välgörande motvikt till kurser i hård nyhetsrapportering. Båda sidor behövs – både i journalistutbildningen och i journalistiken.

Maarit Jaakkola

Freedom of Expression Day

Panama Papers and the Freedom of Expression Day