Det osynliga Ryssland

Boken ”Det osynliga Ryssland” säljs i onlineantikvariatet för 9,90 euro.

Temat för denna journalistkurs är Ryssland. I flera diskussioner, som handlat om Rysslandrapporteringen i Finland, Sverige och Baltikum, har det tagits upp att täckningen är fokuserad på missförhållanden, konflikter och andra negativa aspekter och att det inte finns utrymme för mjukare journalistik – inte minst i svåra tider där tonläget höjs och fokus sätts på hårda politiska frågeställningar. Som motvikt skulle behövas mjukare journalistik om vardagen och människorna.

När jag lyssnade på ett samtal med baltiska och finländska deltagare kom jag på den gamla boken som jag – och jag tror att flera mina studiekompisar med – helt hade glömt bort. Det osynliga Ryssland – texter från Sankt Petersburg (Näkymätön Venäjä – kirjoituksia Pietarista) var en antologi sammanställd av artiklar som en grupp journaliststudenter från Tammerfors universitet skrev under ett studiebesök i miljonstaden, utgiven 2003.

Boken beskrivs så här (min översättning):

”Det osynliga Ryssland berättar om det Ryssland som mainstream-medierna passerat omärkt förbi. I bokens artiklar berättar medborgaraktivister, musiker, filmregissörer, bildkonstnärer, journalister och andra Sankt Petersburgsbor om sitt liv, sitt arbete och sina tankar. I den här boken lyfts ryssarna fram som aktiva individer som styr sina liv själva och påverkar samhället omkring dem. Det osynliga Ryssland är inte ett alternativ till de finländska mediernas Rysslandbild, men det är ett komplement som kanske kan hjälpa till att förstå och närma sig vårt stora grannland. Samtidigt är det en samling av roliga, berörande och ibland även skakande berättelser om kultur och samhälle, vardagsglädje och problem samt överlevande och vilja att förbättra den omgivande världen.”

Vilket fint och fortfarande aktuellt projekt, tänker jag idag som journalistlärare. Numera har det blivit praxis att böcker skrivs, under ledning av gästprofessorer, och även publicering av artiklar är vardag i journalistutbildningen. Böcker skrivna av studenter blir nominerade till etablerade facklitteraturpris och uppmärksammas i medierna. Dåförtiden, då ”väggtidningen” – en övningstidning med sidor utskrivna och upphängda på väggar i universitetets korridorer – precis hade lämnat anslagstavlorna, var detta sannerligen inte självklart.

Och vilken resa det var! Jag själv minns att det var precis så som det skrivs i omslagstexten – att jag lärde känna många inspirerade och passionerade personer, från tappra medborgaraktivister till konstnärer, som bubblade av livsglädje och framtidsoptimism, förhöll sig till normalnaja katastrofa med en genuin galghumoristisk rysk attityd och delade med sig av sina personliga historier.

Kurser med antropologisk nyfikenhet kan vara en välgörande motvikt till kurser i hård nyhetsrapportering. Båda sidor behövs – både i journalistutbildningen och i journalistiken.

Maarit Jaakkola