e-Estland sprang förbi Finland för länge sen

Sigrid Kaasik-Krogerus på Alexanderinstitutet.
Foto: Tony Pohjolainen

I Estland har den digitala utvecklingen varit snabbare än i många andra länder.
– Man har ju länge satsat på att Estland ska bli ett papperslöst land, vilket betyder att allt ska ske digitalt, konstaterar Sigrid Kaasik-Krogerus på Alexanderinstitutet i Helsingfors.
Hon forskar på ryska medier och hur den digitala utvecklingen har framskridit i Estland.

2017 var Sigrid Kaasik-Krogerus en av författarna till boken Kansallisvaltion tviitattu tarina – Presidentti T.H. Ilveksen tviitit e-Viron rakentajana (”Nationalstatens tweetade historia – President T.H. Ilves tweet som e-Estlands byggare”). Den handlar om hur president Ilves har arbetat för att estländarna ska börja använda diverse nätbaserade tjänster, de flesta myndigheters tjänster är nu helt digitaliserade. Han har också erbjudit andra länders medborgare digitalt medborgarskap i Estland, ett medborgarskap som ger dem möjlighet att bland annat driva företag i Estland, men exempelvis inte ger rösträtt i landet.

– När president Ilves kom tillbaka efter att ha arbetat som diplomat i USA, ansåg han att man måste dra in Estland i 2000-talet. Det hela började med att alla skulle få tillgång till dator och att hela landet skulle vara uppkopplat. Det hjälper dessutom att han känner till it väldigt bra. Dessutom är han ett av de få statsöverhuvuden som skriver sina tweets själv.

Kaasik-Krogerus har också granskat Estlands identitet som den reflekterades i tidningen Postimees.

– Förutom att de beskrev dagliga händelser så antydde tidningen väldigt starkt hur Estland borde utvecklas och hur man ska vara och varför Estland som stat är bra. Det ledde till att man började tala om en estnisk identitet, men också till osäkerhet bland folket.

Stormig historia ledde till nytt tänkande

Estlands historia är väldigt stormig, i likhet med de andra baltiska länderna. Sovjetunionen var en stor del av den estniska identiteten väldigt länge.

– Man ville bort från det gamla sovjetiska tänkandet och bli ett papperslöst land, vilket betyder att allt ska ske digitalt. Trots att man talar om att det har hänt snabbt, är det ju verkligen inte så att man en dag har vaknat och allt har varit digitalt, utan det har varit en lång process.

Men hur kommer det sig att Estland av alla länder har lyckats så bra? Till råga på allt har det gått ganska snabbt för landet att först komma ikapp Finland och dessutom har de sprungit förbi oss för länge sedan.

– Det hjälper såklart att det handlar om ett väldigt litet land. Sen har de tagit emot all utveckling som kommit och aktivt sökt efter den. Startskottet var ju att de gick med i europeiska unionen. Estland har haft en vilja att testa teknologi på olika fronter, både på gott och ont. Allt de har testat har verkligen inte fungerat. Ett problem de har är ju att alla inte har lyckats anamma teknologin, främst den äldre generationen har haltat efter.

”Estland har haft en vilja att testa teknologi på olika fronter, både på gott och ont.”

Den digitala revolutionen var snabb i Estland, men den har inte påverkat de traditionella medierna på samma sätt. Precis som i resten av världen var medierna lite långsamma med att hitta ut på nätet.

– Medierna har nog väntat på utvecklingen och försökt hoppa på, men ibland har teknologin inte heller varit tillräckligt bra hos dem och det har inte funnits tillräckligt med pengar för att leva upp till sin potential. Mycket på grund av att den utrustning som fanns var kvarlevor från Sovjet som inte dög till att skapa intressant innehåll på nätet.

Tony Pohjolainen

Gregory Shvedov är chefredaktör för en medieplattform i Ryssland. Foto: Tony Pohjolainen

Tre frågor till Gregory Shvedov

Gregory Shvedov är chefredaktör för den rysk- och engelskspråkiga medieplattformen Caucasian Knot som funnits sedan 2001. De rapporterar främst från regionen Kaukasus i Ryssland och fokuserar på politik och mänskliga rättigheter.

Gregory Shvedov besökte Hanaholmen och pratade vid Speaking is Silver-seminariet om hur det är att jobba som journalist på platser där journalister inte är omtyckta. Efteråt svarade han på några frågor om vad han tycker om västvärldens medierapportering om Ryssland.

Vad tycker du om mediernas rapportering av Ryssland?

— Rapporteringen blir ofta alldeles för förenklad. Beskrivningen av Ryssland går, enligt mig, åt fel håll. Man rapporterar om staten, byråkratin och journalisternas favoritämne – Putin. Men det är ett stort land, med många människor, så det är svårt att förstå vad som händer om man bara rapporterar om staten. Man behöver gå djupare och försöka beskriva vad som pågår i samhället för att för att få en rättvis bild av Ryssland.

Hur ska man göra för att rapporteringen ska bli mer korrekt?

— Det är viktigt att låta de vanliga ryssarna komma till tals, men att göra klart att det inte handlar om representativa data. Till exempel om man pratar med tio personer på gatan om någonting, och sedan skriver en artikel om det, så måste det framgå att det man skriver endast är dessa tio personers personliga åsikter, som inte nödvändigtvis speglar hela folket. Att det vi skriver just i den artikeln inte är hela verkligheten. Ingen känner till hela verkligheten. Vi kan bara uppmärksamma vissa delar av den och hoppas att vi gör den mer rättvisa. Men vi kommer alltid att missa saker och det är helt naturligt. Ingen kan förvänta sig att vi ska rapportera och uppmärksamma allt.

Vad är bra i rapporteringen om Ryssland?

— Jag gillar när det görs djupgående reportage om specifika historier. Till exempel när journalister från New York Times kontor i Moskva åker ut i landet, till regioner som inte får så mycket uppmärksamhet och berättar om människorna där. Det är svårt att ge en övergripande, rättvisande, bild av Ryssland om man inte gör det kontinuerligt. Enstaka nedslag ger oftast bara en mörk och hopplös bild av landet.

Emilia Söderholm

Caucasian Knot på Facebook

Caucasian Knot på Twitter

Darja Saar som varit chefredaktör för ETV+ de senaste tre åren. Foto: Tony Pohjolainen

Tv på ryska i Estland

För tre år sedan bildades  ETV+, en statlig, ryskspråkig tv-kanal i Estland, med Darja Saar i spetsen. Tillsammans med ett team som plockades ihop från tidningar, radio- och onlineredaktioner skapade de en kanal som inte bara skulle bestå av nyheter utan även underhållning, information, dramaproduktioner och debatter. Allt på ryska.

Estland har idag 1,3 miljoner invånare varav 300 000 är ryskspråkiga och inte pratar estniska. När Estland blev självständigt från Ryssland för 27 år sedan fanns det en förhoppning om att dessa ryssar skulle integreras i det estniska samhället och lära sig estniska, men så blev inte fallet. Därför ansåg Darja Saar att det behövdes en tv-kanal på ryska.

Darja Saar beskriver ETV+ som en ung och innovativ kanal, lite som en provokativ ”journalistisk terrorist”, med ett skeptiskt och kritiskt förhållningssätt till omvärlden. Kanalen har i dag tittare i alla de baltiska länderna och fortsätter växa i popularitet.

Emilia Söderholm

Vladimir Gel’man har tidigare undervisat vid universitetet i S:t Petersburg. Foto: Veikko Somerpuro

Putin hade vunnit utan fusk

Tidigare i år stod det klart att Vladimir Putin – med 76 procent av rösterna – får förlängt förtroende som Rysslands president i ytterligare sex år. Siffran är rekordhög och flera medier har rapporterat om misstänkt valfusk.
— Jag tror att Putin skulle ha vunnit ändå, säger professor Vladimir Gel’man vid Alexanderinstitutet i Helsingfors.

Enligt Vladimir Gel’man finns det många anledningar till att Putin blev omvald. Kombinationen av en brist på motståndare med förtroende att kunna leda landet och en dominans i medierapporteringen gör Putin till en väntad vinnare redan på förhand.

— Vi kan såklart inte veta hur omfattande valfusket var, och flera metoder förmodas ha använts, men jag tror att Putin skulle ha vunnit ändå, om än med en lägre procentsats, säger Vladimir Gel’man som är professor i rysk politik vid Alexanderinstitutet i Helsingfors.

Gel’man påpekar också att, precis som i många andra länder, är valdeltagandet bland unga i Ryssland lågt. Många har levt med Putin vid makten i hela sina liv och tror inte på en förändring.

— Den unga generationen är ju väldigt digital och Putin hänger inte alls med i det, så det finns helt klart ett glapp mellan generationerna och det glappet kommer förmodligen bara att bli större, säger Gel’man.

En politiker i Ryssland som däremot har hängt med i digitaliseringens utveckling och därför fått med sig många unga är oppositionsledaren Aleksej Navalny. Navalny, som ansågs vara Putins största hot, tilläts dock inte att ställa upp i presidentvalet på grund av en fängelsedom mot honom.

— Det finns en hög risk att aktivt gå emot staten och många väljer därför att inte bli aktiva inom oppositionen. Staten använder en skrämseltaktik för att försöka tysta ner. Det finns inte så många som är modiga nog för att delta i protester mot regeringen, förklarar Gel’man, som också berättar att de politiska protesterna har blivit färre nu om man jämför med valet 2011.

Nästa val i Ryssland äger rum 2024 och enligt dagens konstitution får Putin inte ställa upp som presidentkandidat en gång till.

— Det är väldigt svårt att förutse vad som kommer hända fram till dess men det är möjligt att han kommer göra ändringar i konstitutionen. Jag tror inte att han kommer kliva ner och bara sitta och se på vad hans efterträdare kommer göra. Om han nu lever och är frisk då, säger Vladimir Gel’man.

Emilia Söderholm

Unga i Ryssland hittar egna sätt att uttrycka sina värderingar

Unga i Ryssland är precis som unga i resten av världen. En stor del av deras vardag existerar i en digital värld där de publicerar bilder och videor på sociala medier och chattar med varandra. Samtidigt är de tvungna att balansera mellan nya liberala och gamla patriotiska värderingar.

Forskaren Saara Ratilainen, vid Alexanderinstitutet i Helsingfors, forskar om ungas medieanvändning i Ryssland. Hon har studerat hur ryska ungdomar hittar inspiration både innanför och utanför sitt hemlands gränser och bygger upp sin egen identitet i en globaliserad värld.

Samtidigt lever de i ett samhälle där internet regleras och staten vill ha större kontroll över sociala medier.

Sexualitet diskuteras aktivt på nätet

Ratilainen har flera positiva exempel på hur unga hittar egna sätt att skapa och uttrycka sina värderingar utanför statens politiska kontroll.

Till exempel har den så kallade homopropagandalagen från 2013, som förbjuder spridningen av information om ”icke-traditionella sexuella sammansättningar”, inte hindrat unga att diskutera frågor kring kärlek och sexualitet.

– I amatörserien Stervotški, som är gjord av unga för unga och sprids på ryska sociala medier, önskade publiken att två av de kvinnliga huvudkaraktärerna skulle ha ett förhållande, vilket också hände, säger Ratilainen.

Hon har följt med serien en längre tid och uppskattar de ungas kreativa sätt att ta upp och beskriva ämnen som är aktuella i de ungas vardag. Serien handlar om tre unga kriminella kvinnor vars dagar går ut på att stjäla pengar från rika män.

Ett annat exempel är den norska tv-serien Skam som blev en stor succé också i Ryssland trots att den inte visades i rysk tv. I stället kollade de unga på serien på Youtube.

– Utöver Youtube diskuterade de ryska unga Skam också på VKontakte, som är Rysslands variant av Facebook. Också i Skam finns det ett homosexuellt förhållande som togs emot positivt och diskuterades aktivt på fansidorna för serien.

Saara Ratilainen följer aktivt med hur dagens unga formar den ryska kulturen med sina egna produktioner. Foto: Heini Ruohonen

Skandalerna lyfter fram skillnaderna mellan generationerna

Enligt Ratilainen finns i västvärlden en överdriven bild av den statliga kontrollen av ryska medier vilket kan bero på att vissa uppmärksammade fall där staten reagerat starkt och lyft upp varnande exempel. Hon nämner twerking-skandalen från 2015 där tre unga kvinnor häktades efter att ha uppträtt i en musikvideo som upplevdes provocerande.

I sådana fall märker man konflikten mellan de äldre och de unga ’diginativa’ generationerna – hur de äldres patriotiska och konservativa värderingar kolliderar med ungas världsbild.

– Unga har bättre möjligheter att diskutera om känsliga ämnen i kulturella kontexter, till exempel på fansidor eller i kommentarsfälten på Youtube, medan den ryska staten håller ett noggrannare öga på unga som är politiskt aktiva.

”Ryssland kan inte isolera sig själv”

Trots övervakningen ligger en stor del av materialet som finns på sociala medier utanför statens politiska kontroll. Ratilainen påpekar att den ryska staten har inte verktyg att helt stänga ner sociala medier. Till exempel har appen Telegram visat sig kunna kämpa mot den politiska kontrollen.

– Ryssland kan inte isolera sig själv från resten av världen, då en stor del av informationen kommer utifrån nuförtiden. Det blir intressant att se hur dagens unga kommer att föra de värderingar de skapat i den digitala världen vidare.

Läs här om Ratilainens forskning kring hur fangemenskap omformar den ryska kulturen (på engelska) och här en mer detaljerad analys om tv-serien Stervotški (på finska).

Joanna Kurosz arbetar med mänskliga rättigheter. Foto: Tony Pohjolainen.

Ryssland förtrycker minoriteter

Joanna Kurosz arbetar för människorättsorganisatinen Civil Rights Defenders. Organisationen fokuserar främst på människorättsförsvarare genom att bland annat ge dem utbildning, långsiktigt stöd, kapacitetsutveckling och träning i mänskliga rättigheter. De har också en skild avdelning som arbetar med digital och fysisk säkerhet. 

Hur ser människorättssituationen ut i Ryssland?

– Situationen i Ryssland har försämrats sedan de stora demonstrationerna ordnades under dumavalet 2011 och presidentvalet 2012. Den ryska staten blev rädd och reagerade genom ett massivt förtryck av civilsamhället och oliktänkande. Det området där förtrycket är som värst är Tjetjenien.

Oyub Titie arbetar för människorättsorganisationen Memorial och är den sista medarbetaren som är kvar i det området. Men han har nu blivit fängslad och kan bli dömd för upp till tio år i fängelse.

Vad gör Ryssland för att förtrycka civilsamhället?

– Det har införts en rad repressiva lagar, totalt 50 stycken mellan 2012 och 2018. Den mest kända är den så kallade agentlagen som tvingar organisationer som får ekonomiskt stöd från utlandet och bedriver vad staten kallar politisk verksamhet, att registrera sig som utländska agenter. En annan lag gör att det är straffbart med upp till sex års fängelse att samarbeta med organisationer som stämplats som oönskade organisationer.

Staten kontrollerar också allting på internet. Polisen kan i vissa fall använda sig av våld och propaganda. Felinformation förekommer ofta i de statliga medierna.

Vilka grupper av människor är förtryckta i Ryssland?

– Det är väldigt många men bland annat HBTQ samhället, regimkritiker, religiösa minoriteter, till exempel muslimer förknippas med extremister. Också etniska minoriteter, personer från norra Kaukasus, central Asien, ukrainare, personer med funktionshinder och även kvinnor förföljs av staten.

Vad kan journalister göra för att förbättra människorättssituationen i Ryssland?

– Åka till Ryssland och rapportera om vad som händer där. Man kan också visa solidaritet med ryska journalister och människorättsförsvarare.

Amanda Lund

Forskare: Ukraina halvvägs in i västvärlden

Mark Teramae är forskare vid Alexanderinstitutet i Helsingfors. Foto: Alexanderinstitutet. Bild: Veikko Somepuro

Medielandskapen i de postsovjetiska länderna varierar mycket. Vissa länder har nästan ingen pressfrihet alls medan andra effektivt har integrerats i västvärlden. Ukraina är ungefär halvvägs. Inte det sämsta, men det finns ännu mycket att göra.

Mark Teramae är forskare vid Alexanderinstitutet i Helsingfors och han har riktat in sig på just Ukraina och relationer mellan Ryssland och Ukraina. Han har själv också bott i Ukraina innan han i januari 2014 flyttade till Helsingfors.

Kort sagt påminner medielandskapet och pressfriheten om situationen i Ryssland men Teramae vill ändå lyfta Ukraina lite högre. Han kan ändå inte neka att det är staten som styr de största medierna.

– Precis som i Ryssland är det tv som är det viktigaste mediet i Ukraina, och också i Ukraina styrs det av staten, säger Teramae.

”Är det jag läser pålitligt?
Antagligen inte.”
Mark Teramae, forskare

De regionala skillnaderna är också väldigt stora.

– Vad som rapporteras och hur det rapporteras beror på var i landet man befinner sig.

Det finns också andra mediehus än de statligt ägda. Problemet blir ändå att mediehusen inte nödvändigtvis är objektiva eller pålitliga.

– Ibland undrar jag om det jag läser är pålitligt, antagligen inte. Allt beror på vem som finansierar just den redaktionen, berättar Teramae.

En felformulering kan kosta dig jobbet

Teramae berättar att han har många vänner som jobbar i Ukraina och att han via dem har insett hur det är att vara journalist i ett postsovjetiskt land.

– Jag har ibland frågat mina vänner om de faktiskt tror på att vad de skriver är sant. Då får jag höra att man ska vara försiktig med vad man skriver, i värsta fall blir man arbetslös.

”Skriver man om kultur eller musik
kan man vara lugn.
Ingen kommer att bry sig.”
Mark Teramae, forskare

Teramae vill ändå påpeka att det inte är så reglerat på alla plattformer.

– Internet är väldigt fritt, där behöver man inte vara rädd för att publicera material.

Det finns också en skillnad på vad man rapporterar om. Är man politisk journalist kan man ha det svårt, medan andra inte behöver bry sig lika mycket om begränsningar.

– Skriver man om kultur eller musik kan man vara lugn. Ingen kommer att bry sig. Så länge det inte blir politiskt, då ska man vara på sin vakt, berättar Teramae.

På god väg men ännu långt att gå

Teramae har forskat mycket i de postsovjetiska länderna och hur de utvecklats sedan unionen kollapsade. Han säger att Ukraina nog har kommit långt vad gäller pressfrihet och medielandskapet men att det ännu finns mycket att göra.

– Om man jämför med till exempel Kazakstan eller Armenien så är Ukraina rena paradiset för pressfrihet.

Hur är det då om man jämför med de baltiska länderna?

– De baltiska länderna skulle jag inte ens räkna med i de postsovjetiska länderna. De är redan så bra integrerade i västvärlden, säger Teramae.

Fredrik Palmén

Chefredaktören: Tidningarna behöver bli mer transparenta

Det har uppstått en förtroendekris mellan medier och mediekonsumenter  till följd av att en stor del av nyheterna idag läses digitalt. Chefredaktören Stefan Eklund talade om filterbubblor och sociala mediers effekt på demokratin på seminariet Speaking is Silver. Efteråt berättade han sin syn på hur förtroendekrisen kan åtgärdas.

”Ni berättar inte sanningen.”

Så har en del före detta läsare motiverat sitt beslut att sluta prenumerera på Borås tidning i Sverige. Stefan Eklund, chefredaktör, tänker att dessa människor ser journalister som en del av makteliten i stället för som en utmanande part gentemot den.

– Det är ett skifte som delvis har att göra med digitaliseringen. Människor får mycket mera information från flera källor idag än tidigare, och då blir det svårare att avgöra vad som är sant, säger Eklund.

Stefan Eklund tror att bättre läsardialog och ökad transparens kommer att hjälpa återskapa förtroendet mellan medier och mediekonsumenter. Foto: Tony Pohjolainen

Enligt Eklund litar människorna idag mindre på tidningar än någonsin tidigare. Utöver digitaliseringen har den politiska utvecklingen påverkat synen på journalister i samhället idag.

Politiker, varav kanske Donald Trump är den bäst kända, pekar ofta finger mot journalisterna och påstår att det de skriver inte är sanningen men fejk news. Också hatretoriken mot journalister har ökat i flera länder, även i Sverige, vilket resulterar i misstroende mot journalister. Eklund skrev om pressfrihet och hatretorik i sin ledarkrönika på Borås tidning.

Läsardialogen en av de viktigaste verktygen

Före digitaliseringen styrde medierna innehållet i tidningarna själva. Idag ser situationen annorlunda ut. Tidigare var läsaren tvungen att ringa upp redaktionen för att berätta sina åsikter och tankar om tidningens innehåll men idag kan samma göras mycket snabbare och bredare på en enda plattform.

– I och med digitaliseringen finns det helt andra krav från läsare att få påverka vad vi gör, ha åsikter om vad vi borde göra och vad vi har gjort. Tidigare har tidningarna förbisett läsarna. Men det går inte längre.

Eklund anser att läsardialogen är ett av de bästa sätten att förbättra förtroendet mellan medierna och mediekonsumenterna. För medierna är det viktigt att vara transparenta och förklara hur de gör sitt jobb samt varför de gör det. Samtidigt ska de inkludera läsarna i processen. Där tycker Eklund att man inte ännu har hittat den rätta formen för att föra dialogen på ett bra sätt. För honom har ’det analoga mötet’ hittills fungerat bäst.

– I de icke-digitala möten där jag möter människor öga mot öga har jag märkt att de är intresserade av att se hur vi jobbar och att de gärna berättar vad de tänker om tidningen. Men hur ska man föra liknande diskussion digitalt?

Vikten av och svårigheten med att göra bra journalistik

Ett annat sätt att minska på misstänksamheten gentemot medierna är att göra bra journalistik.

– Det är kanske det viktigaste. Men då ska man se till att kvaliteten upprätthålls, att allt man skriver stämmer överens med sanningen.

Eklund understryker mediernas roll som samhällsgranskare. Samtidigt medger han att det inte finns tillräckligt med intresse för bra, faktagranskande journalistik. I stället är läsarna mer intresserade av underhållning och då blir situationen problematisk.

– Tidningen ska vara en granskare av samhället, men det är inte de artiklarna som säljer. För att ha råd med granskande journalistisk behöver man göra roligt material också.

Resultatet blir mer underhållande innehåll, som i sin tur tär på trovärdigheten hos tidningen. Men ändå kallar Eklund sig för optimist och säger sig tro på att situationen blir bättre i framtiden.

– Min grundkänsla är att medierna blir bättre på att redovisa sina källor och kommer att jobba mera på sin transparens och öppna upp hur de gör sitt jobb. Men medierna ska också vara villiga att lära sig nytt och hålla sig ödmjuka inför det.

Heini Ruohonen

Minna Knus-Galán journalist vid Yle vill föra fram budskapet att man inte kan tysta ner en journalist. Foto: Tony Pohjolainen.

Människor vill ha grävande journalistik

Det mesta av mediernas journalistiska innehåll är i dag snabba och korta nyheter. Artiklarna ska vara mobilvänliga, med andra ord korta, innehållsrika och direkt berätta det viktigaste av vad som hänt. Men är det verkligen den snabba journalistiken som publiken vill ha?

Minna Knus-Galán, journalist vid YLEs undersökande tv-program MOT, säger att så är inte fallet.

– MTV3 frågade sina tittare vilket journalistiskt innehåll som intresserar dem mest. Det visade sig att de flesta ville ha välgjord och mer ingående journalistik , alltså grävande.

Problemet är dock att grävande journalistik kostar. Det kräver tid, resurser och att människor är villiga att betala för innehåll. Eftersom nyhetsflödet är så enormt i dag och det är lätt att få tag i information utan att betala har privata mediehus problem att göra längre och djupgående journalistik. Men Knus-Galán tror att människor snart kommer bli mer villiga att betala för innehåll.

– Jag tror att människor är trötta på alla fejk-nyheter och konspirationsteorier så de kommer att börja söka sig till trovärdig och djupgående journalistik.

Foto: Marica Rosengård

 

 

”De flesta vill ha välgjord och mer ingående journalistik.”

Minna Knus-Galán, journalist

Grävande journalistik behövs

I den snabba journalistiken sker det ofta misstag. Man hinner inte alltid själv kontrollera att alla fakta stämmer och det händer lätt att man slarvar. I kontrast till alla fejk-nyheter och konspirationsteorier har grävande journalistik blivit ännu viktigare än tidigare.

Journalistikens främsta roll i samhället är att fungera som  vakthundar och ta fram den information som makthavarna försöker dölja. En journalist ska informera medborgarna om det som de har rätt att veta. Den grävande journalistiken gör det.

Panamadokumenten

Ett bra exempel på grävande journalistik är projektet kring Panamadokumenten. Nästan 400 journalister från 80 länder samarbetade i hemlighet under ett års tid med att gå igenom historiens största läcka från skatteparadiset Panama. Den 3 april 2016 släppte alla journalister sina resultat på samma gång.

Företagsjättar som Nike och Nordea finns med i de läckta dokumenten. Den kanske mest uppmärksammade personen som blev avslöjad var Islands premiärminister, Sigmundur Davíd Gunnlaugsson, som också tvingades avgå på grund av skandalen. Andra personer som blev avslöjade visade sig höra till Vladimir Putins inre krets.

”Detta projekt är en väldigt viktig signal som visar att vi fortsätter gräva i det som någon annan velat gömma genom att mörda en journalist”

Minna Knus-Galán, journalist

Dessa avslöjanden skapade stor uppmärksamhet och många journalister utsattes för hot efter den 3 april 2016.

– En journalist från Panama behövde ha livvakt i tre månader efter att dokumenten släpptes. De ryska journalisterna tvingades lämna landet, säger Minna Knus-Galán som tillsammans med Kjell Lindroos var de finska journalisterna i projektet.

Två journalister, en från Malta och en från Slovakien som inte var med från början av projektet, utan fortsatte att fördjupa sig i Panamadokumenten efter att de hade släppts blev mördade.

– Det är helt otroligt att två journalister från EU-länder har blivit mördade under ett års tid.

Mordutredningar pågår, men det ser inte ljust ut. Därför har också över 40 journalister startat ett projekt som heter The Daphne Project som är döpt efter den mördade journalisten på Malta. De fortsätter nu hennes arbete med Panamadokumenten eftersom de vill visa att ”You can kill a journalist, but you can´t kill the story”.

– Detta projekt är en väldigt viktig signal som visar att vi fortsätter gräva i det som någon annan velat gömma genom att mörda en journalist, säger Minna Knus-Galán.

Amanda Lund

Sanita Jemberga från Re:Baltica lyfter fram orättvisor

Sanita Jemberga jobbar för den icke vinstdrivande organisationen Re:Baltica.
Foto: Tony Pohjolainen

Sanita Jemberga är en lettisk journalist som inledde sin karriär 1996. Sedan dess har hon varit kommunikationschef för EU-kommissionen i Riga. Nu jobbar hon för ”The Baltic Center for Investigative Journalism” (Re:Baltica).

Re:Baltica är en icke vinstdrivande organisation som jobbar med grävande journalistik i Baltikum. De fokuserar på bland annat: Mänskliga rättigheter, korruption, brott, finans och entreprenörskap. Organisationen grundades 2011 av Inga Springe och Kristina Rezga. De är stationerade i Riga.

Sanita Jemberga anser att det är viktigt att lyfta fram orättvisorna som fortfarande existerar i Baltikum och det är en av orsakerna till varför hon jobbar för Re:Baltica.

Trots att många anser att de baltiska länderna har kommit väldigt långt sedan tiden då de hörde till Sovjetunionen anser Jemberga att det är något som inte kommer att försvinna innan den generationen har dött ut.

”Det fanns en tid under 90-talet då rysk tv var underbar. Jag minns MTV som väldigt modig.” -Sanita Jemberga

Jemberga menar också att det är svårt att skaka av sig en gammal och brokig historia men att det nog har försökts. Under 1990-talet var rysk tv enligt Jemberga väldigt modig. Ända tills Putin tog över kontrollen.

För att bevaka Baltikum och Ryssland menar Jemberga att det är viktigt att man bara gör det journalistiska arbetet som krävs. Man ska inte förlita sig på andrahandskällor utan istället vara på plats och se hur det verkligen är. Då får man ett perspektiv utgående från båda sidorna.

I videon intervjuas Sanita Jemberga om hur det är ställt i Lettland, hur stort inflytande Ryssland har och om korruption i landet.

Tony Pohjolainen