Sökes: journalistisk mångfald

Ett av de teman som diskuterades både på måndagens Around the Samovar -paneldiskussion och tisdagens frukostträff med människorättsorganisationer var journalisternas mångfald. Eller egentligen bristen på den.

Sanita Jemberga, journalist från Lettland, Anders Mård, journalist från Finland men bosatt i Ryssland, och Frank Johansson från Amnesty International, var alla överens om att journalistkåren är alltför homogen.

Efter dessa diskussioner satt jag i mötesrummet Tändstickan och tittade mig omkring: vi är fem vita representanter av medelklassen och snart färdigtutbildade journalister. Och våra lärare – vita, välutbildade journalister från medelklassen.

I den stunden kändes påståendet om journalisternas homogenitet välmotiverat.

Mångfalden i dagens nordiska samhällen ser färggrannare ut än tidigare men det verkar som att journalistkåren – alltså de som ska granska och porträttera samhället – är lika färglös som förut.

I Finland har sju procent av hela befolkningen något annat språk än finska som modersmål (2017, Statistikcentralen). Var siffran ligger i Sverige vet jag inte men enligt nyheterna har arabiska blivit det näst största modersmålet i Sverige.

Jag hade inte tänkt på saken förrän Speaking is Silver-seminariet. Men jag inser vikten av att samhället beskrivs av en lika mångsidig grupp journalister som det finns människor i samhället.

Det finns flera orsaker till det:

• Det krävs för att samhället ska förstå sig bättre på minoriteter och hur de upplever samhället de lever i
• För att medierna ska lära känna sin publik bättre och veta vilka ämnen är aktuella och viktiga för dem
• För att se förbi de åsikter, stereotyper och uppfattningar majoriteten har om olika kulturer eller människor
• Ge en mer rättvisande bild av hur livet och samhället på riktigt ser ut
• Alla i samhället ska känna igen sig i medierna för att känna sig som en del av samhället
• Ge en kulturell förklaring till statistiken

Den sista punkten aktualiserades redan då Katja Lehtisaari, från Helsingfors universitet, presenterade intressant statistik om medievanorna i Ryssland. De flesta i landet får sina nyheter hellre från TV än från tidningar. När vi undrade över statistiken, kunde Anders Mård ge en förklaring till den: tidningar i Ryssland är en lyxvara, medan TV är gratis.

(Här kan du hitta liknande siffror för Finland och här för Sverige.)

Han kunde bidra med en kulturell förklaring till statistiken eftersom han har varit bosatt i Ryssland sedan 2002 och har en förståelse för den ryska kulturen. Och detta var ett bevis på att samhället behöver journalister med olika bakgrunder. Utan dem blir nyhetsförmedlingen alltför svartvit och feluppfattningar om kulturer och minoriteter blir allt vanligare.

Varför har vi inte bättre mångfald bland journalister?

En orsak kan vara journalisternas ekonomiska osäkerhet – de som kommer från sämre förhållanden väljer ofta ett yrke som har en säker inkomst och ger på det sättet trygghet, till exempel jurist eller läkare. En annan förklaring kan vara språkkraven. För att kunna jobba som journalist i Finland behöver man kunna åtminstone finska eller svenska. Det gör arbetet direkt svårare för många invandrare som önskar sig kunna jobba som journalist. I vissa länder kan journalistutbildningen vara dyr och svår att komma in på vilket leder till att färre söker sig till utbildningen.

Samtidigt ska man komma ihåg att trots att vi alla på kursen är väldigt lika till våra socio-ekonomiska bakgrund är det inte nödvändigtvis en dålig sak. Vi representerar majoriteten. Vi kan vårt jobb. Och under kursens gång har vi fått insyn i hur viktig journalistisk mångfald är. Som journalist har man alltid möjligheten att välja vem man intervjuar för sin artikel – kanske någon från en minoritet eller med en annorlunda bakgrund än en själv?

Heini Ruohonen