Varför litar ryssarna så blint på tv-kanaler som är statligt finansierade?

Amanda Lund studerar journalistik i Vasa. Foto: Linda Haglund

Varför litar ryssarna så blint på statliga tv-kanaler?

Rubriken medielandskapet i Ryssland väcker många frågor. Den senaste tiden har vi många oroväckande rapporter från detta stora land. De flesta av rapporterna har förmedlat budskapet att oberoende och objektiv journalistik är under hård press från myndigheterna i dag.

Måndagen inleddes med att Katja Lehtisaari, som är forskare vid Helsingfors universitet, berättade om hur det ryska mediesystemet fungerar. Det jag främst fastnade för var när hon presenterade statistik över vilka mediekanaler den ryska medborgaren litar på. Den mediekanal som åtnjuter den högsta trovärdigheten är de ryska tv-kanalerna. Det intressanta är att tv-kanalerna finansieras och styrs av staten. Cheferna för tv-kanalerna är väldigt tydliga med att deras uppgift är att föra fram statens agenda och medborgarna håller också vanligtvis med i det som förs fram på tv-kanalerna.

De statliga tv-kanalerna används naturligtvis flitigt för att propagera för den sittande presidenten och i presidentvalet tidigare i år fick Putin återigen flest röster av det ryska folket. Med över 73 procent av röstantalet sitter han hela sex år till som president. Med den överlägsna röstsiffran är det väldigt klart att Putin har ett högt förtroende hos medborgarna. I och för sig ska vi inte glömma att det ryktades mycket om att det skulle ha begåtts valfusk under röstningen. Det rapporterades också under valet att det på många arbetsplatser var i princip obligatoriskt att rösta, man till och med ordnade busstransporter från en del arbetsplatser till vallokalerna. Men ingenting är bevisat och Putin får fortsätta att styra Ryssland ännu en mandatperiod. Detta till trots så har det visat sig att det ryska folket verkar ha en stark tillit till den ryska staten.

Anders Mård, som arbetar som frilansjournalist i Sankt Petersburg och har gjort det i 15 år, inflikade under sin presentation att de statligt ägda tv-kanalerna har väldigt bra ekonomi. De skapar professionellt innehåll som är välpaketerat och inger en stor trovärdighet. Det är klart att kanalerna har råd att hålla en hög nivå eftersom det finansieras av staten men ska man verkligen låta sig luras av en högklassig studio?

Mård kommenterar att det ändå finns mediehus som skapar bra journalistiskt innehåll som är granskande och kritiskt. Ett av dessa mediehus, Meduza, arbetar dock inte från Ryssland utan från Lettland. Frågan som uppstår är naturligtvis varför de valt att vara stationerade i Lettland, skulle det vara möjligt att skapa det innehåll de nu gör om de skulle vara stationerade i Ryssland? Svaret är nej. Eftersom de valt att vara aktiva i ett annat land än Ryssland är det uppenbart att de inte skulle ha möjlighet att vara frispråkiga där som de nu har i Lettland.

Journalistens jobb är att iaktta, rapportera, analysera och kritisera när det finns fog för det. Men att ha mediekanaler, som de av den ryska staten ägda tv-kanalerna som har en uttalad uppgift att vara språkrör för den sittande makteliten, skapar i min värld olust och en stor skeptisism. Ändå visar statistiken att över 50 procent av det ryska folket hyser stor tillit till de statligt ägda tv-kanalerna. Frågor som uppstår i mitt huvud blir varför man så blint litar på myndigheterna, vågar man inte analysera och kritisera makten? Eller finns svaren i det ryska folkets historiska bakgrund? Med dessa frågor snurrande i mitt huvud ser jag verkligen fram emot dessa dagar när vi ska få ägna oss åt att lyssna och diskutera med både representanter för människorättsorganisationer, aktiva journalister med stor erfarenhet av att verka i Ryssland och andra experters långa erfarenheter av att jobba med media av olika slag.

Statistik över vilka medier som ryssarna har högst trovärdighet till. Statistiken kommer från Levada-Center.

Amanda Lund

De mänskliga rättigheterna i Ryssland

Joanna Kurosz arbetar med mänskliga rättigheter. Foto: Tony Pohjolainen.

Ryssland förtrycker minoriteter

Joanna Kurosz arbetar för människorättsorganisatinen Civil Rights Defenders. Organisationen fokuserar främst på människorättsförsvarare genom att bland annat ge dem utbildning, långsiktigt stöd, kapacitetsutveckling och träning i mänskliga rättigheter. De har också en skild avdelning som arbetar med digital och fysisk säkerhet. 

 

Hur ser människorättssituationen ut i Ryssland?

– Situationen i Ryssland har försämrats sedan de stora demonstrationerna ordnades under dumavalet 2011 och presidentvalet 2012. Den ryska staten blev rädd och reagerade genom ett massivt förtryck av civilsamhället och oliktänkande. Det området där förtrycket är som värst är Tjetjenien.

Oyub Titie arbetar för människorättsorganisationen Memorial och är den sista medarbetaren som är kvar i det området. Men han har nu blivit fängslad och kan bli dömd för upp till tio år i fängelse.

 

Vad gör Ryssland för att förtrycka civilsamhället?

– Det har införts en rad repressiva lagar, totalt 50 stycken mellan 2012 och 2018. Den mest kända är den så kallade agentlagen som tvingar organisationer som får ekonomiskt stöd från utlandet och bedriver vad staten kallar politisk verksamhet, att registrera sig som utländska agenter. En annan lag gör att det är straffbart med upp till sex års fängelse att samarbeta med organisationer som stämplats som oönskade organisationer.

Staten kontrollerar också allting på internet. Polisen kan i vissa fall använda sig av våld och propaganda. Felinformation förekommer ofta i de statliga medierna.

 

Vilka grupper av människor är förtryckta i Ryssland?

– Det är väldigt många men bland annat HBTQ samhället, regimkritiker, religiösa minoriteter, till exempel muslimer förknippas med extremister. Också etniska minoriteter, personer från norra Kaukasus, central Asien, ukrainare, personer med funktionshinder och även kvinnor förföljs av staten.

 

Vad kan journalister göra för att förbättra människorättssituationen i Ryssland?

– Åka till Ryssland och rapportera om vad som händer där. Man kan också visa solidaritet med ryska journalister och människorättsförsvarare.

Amanda Lund

Människor vill ha grävande journalistik

Minna Knus-Galán journalist vid Yle vill föra fram budskapet att man inte kan tysta ner en journalist. Foto: Tony Pohjolainen.

Människor vill ha grävande journalistik

Det mesta av mediernas journalistiska innehåll är i dag snabba och korta nyheter. Artiklarna ska vara mobilvänliga, med andra ord korta, innehållsrika och direkt berätta det viktigaste av vad som hänt. Men är det verkligen den snabba journalistiken som publiken vill ha?

Minna Knus-Galán, journalist vid YLEs undersökande tv-program MOT, säger att så är inte fallet.

– MTV3 frågade sina tittare vilket journalistiskt innehåll som intresserar dem mest. Det visade sig att de flesta ville ha välgjord och mer ingående journalistik , alltså grävande.

Problemet är dock att grävande journalistik kostar. Det kräver tid, resurser och att människor är villiga att betala för innehåll. Eftersom nyhetsflödet är så enormt i dag och det är lätt att få tag i information utan att betala har privata mediehus problem att göra längre och djupgående journalistik. Men Knus-Galán tror att människor snart kommer bli mer villiga att betala för innehåll.

– Jag tror att människor är trötta på alla fejk-nyheter och konspirationsteorier så de kommer att börja söka sig till trovärdig och djupgående journalistik.

 

Foto: Marica Rosengård

 

 

”De flesta vill ha välgjord och mer ingående journalistik.

Minna Knus-Galán, journalist

 

 

 

 

Grävande journalistik behövs

I den snabba journalistiken sker det ofta misstag. Man hinner inte alltid själv kontrollera att alla fakta stämmer och det händer lätt att man slarvar. I kontrast till alla fejk-nyheter och konspirationsteorier har grävande journalistik blivit ännu viktigare än tidigare.

Journalistikens främsta roll i samhället är att fungera som  vakthundar och ta fram den information som makthavarna försöker dölja. En journalist ska informera medborgarna om det som de har rätt att veta. Den grävande journalistiken gör det.

 

Panamadokumenten

Ett bra exempel på grävande journalistik är projektet kring Panamadokumenten. Nästan 400 journalister från 80 länder samarbetade i hemlighet under ett års tid med att gå igenom historiens största läcka från skatteparadiset Panama. Den 3 april 2016 släppte alla journalister sina resultat på samma gång.

Företagsjättar som Nike och Nordea finns med i de läckta dokumenten. Den kanske mest uppmärksammade personen som blev avslöjad var Islands premiärminister, Sigmundur Davíd Gunnlaugsson, som också tvingades avgå på grund av skandalen. Andra personer som blev avslöjade visade sig höra till Vladimir Putins inre krets.

 

”Detta projekt är en väldigt viktig signal som visar att vi fortsätter gräva i det som någon annan velat gömma genom att mörda en journalist

Minna Knus-Galán, journalist

 

Dessa avslöjanden skapade stor uppmärksamhet och många journalister utsattes för hot efter den 3 april 2016.

– En journalist från Panama behövde ha livvakt i tre månader efter att dokumenten släpptes. De ryska journalisterna tvingades lämna landet, säger Minna Knus-Galán som tillsammans med Kjell Lindroos var de finska journalisterna i projektet.

Två journalister, en från Malta och en från Slovakien som inte var med från början av projektet, utan fortsatte att fördjupa sig i Panamadokumenten efter att de hade släppts blev mördade.

– Det är helt otroligt att två journalister från EU-länder har blivit mördade under ett års tid.

Mordutredningar pågår, men det ser inte ljust ut. Därför har också över 40 journalister startat ett projekt som heter The Daphne Project som är döpt efter den mördade journalisten på Malta. De fortsätter nu hennes arbete med Panamadokumenten eftersom de vill visa att ”You can kill a journalist, but you can´t kill the story”.

– Detta projekt är en väldigt viktig signal som visar att vi fortsätter gräva i det som någon annan velat gömma genom att mörda en journalist, säger Minna Knus-Galán.

 

Minna Knus-Galán tipsar:

vilka datasäkerhetsverktyg man kan använda när man arbetar med hemliga projekt

  • PIN-kodad minnesticka.
  • ”Signal” kan laddas ner från appbutiken
  • PGP ”PrettyGoodPrivacy”.
  • Mailvelope är ett insticksprogram för att du ska kunna använda PGP i din vanliga epost.
  • Kom ihåg att det även handlar om andras säkerhet när du arbetar med journalister från andra länder. Journalister från andra länder har inte alltid samma friheter som vi i Norden har och de behöver kunna skydda sig.

dig som vill arbeta som grävande journalist

  • Skapa kontakter! Det finns flera grävande journalistik-konferenser där det är perfekt att träffa människor som man kan arbeta med. Exempel på konferenser är finska grävseminariet Tutki, Grävseminariet i Sverige, norska seminariet Skup och seminariet Dataharvest som ordnas i Belgien varje år för journalister och hackare.
  • Dela dina kontaktuppgifter med andra journalister för att hitta de som är intresserade av samma ämnen som du är. Du kan ge ut ditt visitkort och lägga till journalister på Facebook.
  • Var uthållig, envis, nyfiken och modig. Grävande journalistik är en lång process och kräver tålamod.

Amanda Lund