Amanda Lund studerar journalistik i Vasa. Foto: Linda Haglund
Varför litar ryssarna så blint på statliga tv-kanaler?
Rubriken medielandskapet i Ryssland väcker många frågor. Den senaste tiden har vi många oroväckande rapporter från detta stora land. De flesta av rapporterna har förmedlat budskapet att oberoende och objektiv journalistik är under hård press från myndigheterna i dag.
Måndagen inleddes med att Katja Lehtisaari, som är forskare vid Helsingfors universitet, berättade om hur det ryska mediesystemet fungerar. Det jag främst fastnade för var när hon presenterade statistik över vilka mediekanaler den ryska medborgaren litar på. Den mediekanal som åtnjuter den högsta trovärdigheten är de ryska tv-kanalerna. Det intressanta är att tv-kanalerna finansieras och styrs av staten. Cheferna för tv-kanalerna är väldigt tydliga med att deras uppgift är att föra fram statens agenda och medborgarna håller också vanligtvis med i det som förs fram på tv-kanalerna.
De statliga tv-kanalerna används naturligtvis flitigt för att propagera för den sittande presidenten och i presidentvalet tidigare i år fick Putin återigen flest röster av det ryska folket. Med över 73 procent av röstantalet sitter han hela sex år till som president. Med den överlägsna röstsiffran är det väldigt klart att Putin har ett högt förtroende hos medborgarna. I och för sig ska vi inte glömma att det ryktades mycket om att det skulle ha begåtts valfusk under röstningen. Det rapporterades också under valet att det på många arbetsplatser var i princip obligatoriskt att rösta, man till och med ordnade busstransporter från en del arbetsplatser till vallokalerna. Men ingenting är bevisat och Putin får fortsätta att styra Ryssland ännu en mandatperiod. Detta till trots så har det visat sig att det ryska folket verkar ha en stark tillit till den ryska staten.
Anders Mård, som arbetar som frilansjournalist i Sankt Petersburg och har gjort det i 15 år, inflikade under sin presentation att de statligt ägda tv-kanalerna har väldigt bra ekonomi. De skapar professionellt innehåll som är välpaketerat och inger en stor trovärdighet. Det är klart att kanalerna har råd att hålla en hög nivå eftersom det finansieras av staten men ska man verkligen låta sig luras av en högklassig studio?
Mård kommenterar att det ändå finns mediehus som skapar bra journalistiskt innehåll som är granskande och kritiskt. Ett av dessa mediehus, Meduza, arbetar dock inte från Ryssland utan från Lettland. Frågan som uppstår är naturligtvis varför de valt att vara stationerade i Lettland, skulle det vara möjligt att skapa det innehåll de nu gör om de skulle vara stationerade i Ryssland? Svaret är nej. Eftersom de valt att vara aktiva i ett annat land än Ryssland är det uppenbart att de inte skulle ha möjlighet att vara frispråkiga där som de nu har i Lettland.
Journalistens jobb är att iaktta, rapportera, analysera och kritisera när det finns fog för det. Men att ha mediekanaler, som de av den ryska staten ägda tv-kanalerna som har en uttalad uppgift att vara språkrör för den sittande makteliten, skapar i min värld olust och en stor skeptisism. Ändå visar statistiken att över 50 procent av det ryska folket hyser stor tillit till de statligt ägda tv-kanalerna. Frågor som uppstår i mitt huvud blir varför man så blint litar på myndigheterna, vågar man inte analysera och kritisera makten? Eller finns svaren i det ryska folkets historiska bakgrund? Med dessa frågor snurrande i mitt huvud ser jag verkligen fram emot dessa dagar när vi ska få ägna oss åt att lyssna och diskutera med både representanter för människorättsorganisationer, aktiva journalister med stor erfarenhet av att verka i Ryssland och andra experters långa erfarenheter av att jobba med media av olika slag.
Statistik över vilka medier som ryssarna har högst trovärdighet till. Statistiken kommer från Levada-Center.
Amanda Lund
